Här kommer jag och Jonas.
Jag läste igenom mina gamla bloggar och la märke till att jag irriterade/oroade/hade ångest över att "livet hände utan att jag hann med".
Typ samma sak nu, fast med en stor skillnad: Jag hänger med nu förtiden. Fast det går jättesnabbt och är rätt så jävla overkligt.
Hipps vipps så har jag beslutat mig för att jag vill leva med Jonas, min bästa Jonas, 100 mil söder om allt jag kallar hem. Vi har fixat en lägenhet, jag har sökt tre jobb och jag letar för tillfället febrilt efter fyra fina köksstolar till mitt nya fina köksbord jag fick av mamma (<3).
Lika mycket som jag är stensäker på att det här är rätt, kan jag inte sluta ifrågasätta min egna kapacitet. Klarar jag av att bli vuxen på en månad? Klarar jag av att veckohandla på Netto varje tisdag, städa lägenheten varje torsdag och äta samma tacos varje fredag?
Ja.
För jag kommer att få vakna bredvid Jonas varje måndag-, tisdag-, onsdag-, osv. -morgon. Jag kommer att få åka in till stockholm en fin lördag ifall jag vill det och jag kommer att få lära mig något nytt varje dag. Året om.
